Hypoglykemi-/ Josse är med på en för långsam middag …

” Josse, jag är låg” .

Jag tittade upp på Nora, som satte sig ner på köksstolen. Behöver du druvsocker ? frågande jag och fick något mummel till svar. Jag gick ut i hallen, fick tag på min jacka och röret med Glucotabs. Tillbaka till Nora och började stoppa in tabletterna i munnen. Tugga! In med fyra tabletter, samtidigt som jag fick ett par armar runt om kroppen. Jag matade vidare, in med två till. Jag vred min kropp så gott jag kunde ur Noras armar så jag kunde ta disktrasan och min egen bsmätare. Jag tog upp Nora hand och torkade av den. Bytte nål och stack Nora i finget. Jag klämde och pressade så det kom fram blod.  1, 8! Fram med Libren, scannade Noras arm, LOW. Åt andra hållet kunde jag vrida mig så jag nådde kylen och hällde upp ett glas mjölk. Nora skakade i hels kroppen, darrade som ett asplöv. NEJ tänkte jag, inga kramper nu, snälla. Mer druvsocker, disktrasan igen, BS igen, 1,7!!!  Men tänkte jag, Nora kan ju rimligtvis inte fortsätta sjunka och efter en stund stabiliserade blodsockret och Nora skakade mindre och mindre. Jag stod kvar och blev kramad länge, länge. Så plötsligt log Nora mot mig och jag frågade ” mår du bättre nu” för glimten i ögat var tillbaka.

Jag blev irriterad på mig själv – att jag inte kunde se det- men vi har inte känt varandra så länge. Förvisso reagerade jag över att Nora var ovanligt tyst i vardagsrummet- men jag höll ju på med tillbehör till huvudrätten.  Vi hade ätit räkor med hemgjord aioli och Nora ville ha öl till så av artighet tackade jag ja till halva. Öl innehåller mycket kolhydrater och Nora hade nog helt enkelt fått lite för mycket insulin i förhållande till att vi åt sakta och sen fick en paus till huvudrätten- grillat kött, stekta morötter, jordärtskocksmos och rucolasallad med getost och valnötter och honung. Efter det åt vi glass.

Nora sa lite senare” du det var nog första gången jag blev låg utan att få ångest efteråt” . Hur menar du med ångest? Ja, jag brukar få hjärtklappning, kallsvettas och bli ledsen och gråta svarade Nora. Jag frågade hur minne var under själva hypoglykemin. Nora tittade på mig ; l”uddigt och otydligt, minns inte alls du gjorde eller i vilken ordning”

Jag känner ju så väl igen det där, att bli ledsen och börja gråta. Minns ni hur jag beskrev när jag grät hysteriskt undet cyklingen i höstas, efter lunch en varm dag i Frankrike?  Intressant är så klart fel ord men jag fick en tankeställare av att se Noras agerade. Nora var ju en spegel av mig själv- stå i ett rum utan att göra något, sitta på en stol och säga att man är låg utan att agera trots att kolhyrater finns på bordet. Denna känsla av att man inte bryr sig om omgivningen, att se väldigt berusad ut, att inte ORKA äta utan behöva bli matad.

 

HYPOGLYKEMI = LÅGT BLODSOCKER, HYPERGLYKEMI = HÖGT BLODSOCKER  ( inget annat 🙂

I morgon kl 11 gäller det! Vad ska min läkare säga? Ska jag få börja träna igen? Om jag får det ska jag fråga Moogli om ett träningspass på lördag!! Håll tummarna!!!