Masai Mara halvmaraton

En dröm förverkligas

Masai Mara Marathon 19 november 2011

Varmt, åhh vad det är varmt, varje andetag svalkade ansiktet, vattnet som jag borde dricka hällar jag över huvudet istället. Underlaget är ju superojämt, detta är som att springa på Örby ängar, fast varmare och där finns inga zebror eller antiloper som tittar på mig!

Låt mig börja från början! Som hängiven löpare sedan 20 år tillbaka har jag fått möjligheten att springa i Afrika med några av världens bästa löpare, på deras hemmaplan i Kenya! Jag befinner mig på Masai Maraslätten, 30 mil och sju timmars bilresa från Nairobi. Vi är fyra svenska resesäljare som ska springa 21,1 km! Dagen börjar tidigt, väckning 5.30, det är fortfarande mörkt, vi bor på campen Karen Blixten Camp i lyxtält. Bara tältet i sig är en upplevelse! Tält nummer 20 ligger med fri utsikt mot floden, där flodhästarna råmar (råmar flodhästar eller skrattar de?) I tältet finns både badrum och en insynsskyddad utomhusdusch.

Jag ringer i min lilla klocka, påminner om en fjällkos skälla, en vakt dyker upp ur mörkret och eskorterar mig till huvudbyggnaden. Nattetid kan det hända att flodhästarna kommer upp i campen och därför får vi inte gå själva när det är mörkt.

Efter en snabb frukost (ägg, bacon och vattenmelonsjuice samt ett kokt ägg för min del ska vi åka till starten.) Den är 2 mil bort och det tar nästan en timme att åka dit- så ni förstår standarden på vägarna (eller bristen på vägar…)

Väl framme vid vad vi tror är starten börjar förvirringen, men vår ”kapten” tar tag i situationen och får tag på våra nummerlappar. Det visar sig efter 30 min att starten är 3 km bort! In i minbussen och bort till starten. Vi kommer fram 8.30 och starten går inte förrän kl. 10 så det är gott om tid. Vi möter en kille som sprungit en mara på 2.14 i förra veckan, han är lite osäker på formen. jag möter en svensk kille som jag börjar prata med- det visar sig att PO är doktorand på Linköpings universitet och forskar om varför kenyanerna springer så fort! Han kollega Will kommer jag senare att få en stor kram av för vi springer en bit ihop, pratar träning och när han hör att jag har gjort en ironman och är diabetiker typ 1 lovar han mig en kram- som jag får i mål. Dessa killar samarbetar med en löparklubb i slummen i Nairobi så jag gav dem 80 % av alla begagnade skor jag samlat in och fått med mig ner till Kenya från mina löparkollegor i IS Göta.  De introducerar mig till en annan kenyan som var hare åt en kille som i sin tur satt världsrekord, en tredje har bott och sprungit 800 m i Borlänge, Karlstad och Sollentuna. sist men inte minst pratade jag en löpare som gjort halvmara på 59 minuter!!! Samtliga var jätteglada över skorna och kom fram och tog i hand med mig!

Starten skulle gå kl. 10. 9.52 syntes inte tillstymmelse till att få in folk i startfållan! Det visade sig senare att chefen för huvudsponsorn Kenya Airways var försenad och att vattenbilen hade kört fast!  Till slut startar 5 km löparna 45-50 min försent. De hade samtliga ställt sig på fel håll så plötsligt måste alla vända på sig, så de som stod först stod sist i ledet…… Under denna väntan såg jag hur två madrasser skars sönder med stora knivar till små små bitar- det skulle bli svampar som delades ut längs med banan.

11.14 fick vi så till slut börja springa, då stod solen högt på himlen, vindstilla och 31 grader varmt! Efter tre tjuvstarter kom alla iväg, vi var cirka 1000 löpare totalt varav max 200 var ”muzungos” d.v.s. vita.  Underlaget var helt enkelt gräs-savann och det är rätt ojämn1 Stor koncentration fick läggas på att se jag satte ner fötterna, efter en km gav mitt löparknä sig till känna och jag försökte stretcha men det är inte lätt när det finns något att stretcha emot! Efter mycket om och men tog jag med mig vattenbälte med både vatten, Extend (diabetessportdryck och bars), kamera och blodsockermätare. Hettan var oerhörd, luften stod stilla och jag kämpade för varje steg. Vid första vattenkontrollen sa jag till en kenyan” May I use you”? och ställde mig med händerna mot hans bröst och stretchade allt jag orkade. Han kollegor skrattade gott men jag fick ordning på benet! Vid nästa depå fanns det bara svampar och när jag fick en i handen upptäckte jag att det var en TORR svamp! Den gick i backen direkt. Jag frågade efter vatten och fick veta 2next station, underförstått runt hörnet”… Det var INTE runt hörnet utan 3 km bort och vattnet var slut! Tack och lov hade jag både lite vatten att hälla över huvudet och Extend så jag kämpade vidare. Från ett träd efter någon kilometer kommer Suzan, vår team captain” springades ut till mig med en flaska vatten. Jag dricker hälften, ger resten till en tjej som springer för svenska skolan i Nairobi och resten till en britt och jobbar vidare i hettan. Till slut går det inte längre utan för första gången i mitt liv under ett lopp går jag en bit..och joggar lite, går en bit till och joggar lite. Efter en uppförsbacke ser jag målet och biter ihop och ökar forten och går in på 1.52.57….men jag ser på min Garmin att det var en VÄLDIGT kort halvmara……

I mål får jag en lapp med nummer 37 på som jag ombedes gå bort och registrera. Det verkar som jag var 37 dam in och 8:e dam av ”muzungos”.  i målområdet får vi vatten, tyvärr finns det inga papperskorgar här heller. När vi frågar är svaret, släng allt på marken, den kommer att städas. Tråkigt att det inte gjorts försök till papperskorgar. varken längs banan eller i start/målområdet.  En annan reflektion var att det inte fanns tillräckligt med vatten ute på banan och att Röda korsetbilen körde fast……i hettan såg jag fler kollapsade löpare, varav flera kenyaner. I vår del av världens erbjuder mer än bara ( i bästa fall) vatten….och att ett lopp skulle starta 74 min försent finns ju inte heller!

Trots det var en den enorm upplevelse att springa med kenyanerna, alla springer inte fortare än mig och spännande ett se lite zebror, antiloper och kor på vägen. Ett starkt minne från idag är nog dock en massaj som kom i traditionell dräkt och bar ett par skor gjorda av bildäck och rep! Kompressions-sleevs hade en enda löpare…..och det var knappast någon vinnare…det var nämligen jag!