AUSTRALIEN! Äntligen var jag tillbaka i mitt älskade Australien! Jag tittade ut genom fönstret och såg Melbournes Tullamarine flygplats alla lampor komma närmare och närmare! 3 nov 2001 satte jag för första gången min fot på australiensisk mark och min kärlekt till detta land har bara vuxit och vuxit! Nu, 2 maj 2010 var det 10e gången och jag såg verkligen fram emot 10 dagar i Melbourne och Södra Queensland. Jag arbetar på en resebyrå så ger mig möjlighet att åka till Australien relativt ofta.Den kväll var jag vansinnigt törstig. Jag tyckte det var lite konstigt för det var bara 17 grader varmt och jag hade varit noga med att dricka mycket på planet på vägen ner. Jag var så törstig att jag handlade mineralvatten 2 x 1,5 liter och drack och drack. Crowne Metropol är ett femstjärnigt hotell och jag kommer aldrig glömma hur många gånger jag var på toaletten den första natten. Det var säkert varannan timme.
Morgonen därpå skulle konferensen börja och jag var uppe tidigt- högst upp i hotellet fanns en pool på dryga 20 m så jag simmade en timme före frukost. Jag njöt av en stor hotellfrukost med jucier, ägg och bacon, pannkakor, frukt av alla sorter och massor med bröd, pålägg och kakor! Konferensen började, som bestod av 5 minuters presentationer om olika produkter i Australien. Det var 100 produkter och alla från husbilar och hotell till turer och nationalparker. Efter en timme var jag kissnödig! Jobbigt för det var över en timme kvar till paus. Jag insåg snabbt att jag kunde nyttja att jag kunde vissa produkter, ”G´day, nice to see you but you know I know how to sell you” Puhh, rusade iväg till toaletten på mindre än fem minter , passade så klart även på att dricka lite vatten, jag var ju så törstig….
Andra veckan var jag i södra Queenslandområdet, en av mina absoulta favoriter i Australien. Nya hotell varje natt med fina utomhuspooler så jag var uppe en timme varje morgon för att simma en timme före frukost. Jag minns ännu middagen på femstjärniga Palazzo Versace- underbar buffe med fantastisk sushi och ännu bättre efterättsbord! Morgonen därpå våfflor och glass till frukost…men då hade jag sprungit en timme i Surfers Pardise längs med havet.
Nu när jag tänker tillbaka på tiden i Australien kan jag inte förstå att jag aldrig tänkte på att något var galet. Jag var mest irriterad över att jag såg så dåligt, minns att jag skickade ett sms hem till Sverige ” jag ser så dåligt, svårt att läsa skyltar och fick till svar ” drick inte så mycket drinkar på planet” och att jag blev arg över det svaret. Visst minns jag att kroppen kände jättetung när jag sprang i Surfers och på Fraser Island, men trodde att det berodde på att jag skadat knät under vintern och kände mig överviktig och ur form.
På Singapore flygplats kunde jag inte läsa några anvisningar, inga skyltar, var tvungen att fråga mig fram.
När jag landade på Kastrup hittade jag till toaletten för att jag visste var den låg, kunde inte se något klart mer än 50 cm framför mig.
”Hur har det varit i Australien, lika bra som vanligt” ? sa mina arbetskamrater på måndag morgonen? Jag svarade med att börja störtgråta ” Jag kan inte se er!”. På ögonmottagningen kollades min ögonbotten samma dag och trots att det står i min journal ” patienten klagar över stor törst och kraftigt försämrad syn på 10 dagar” togs inget blodprov/blodsocker.
Sakta men säkert mådde jag bättre,jag såg bättre men var fortfarande törstig. På onsdagen ringde jag min husläkare som ringde mig på torsdagen och vi fick ta på varandra på fredagen. Jag sa att jag såg bättre men var törstig. De tyckte jag skulle söka akut. Nej sa ja, jag mår bättre och har planer i helgen så det räcker med måndag.
8.46 24 maj 2010 fick jag ett sms ”Ok. Hör av dig så fort du vet något”. Jag hade precis lämnat ett meddelande” Läkaren tror jag har fått diabetes, jag ska vidare till sjukhuset. Tydligen har jag 36 i blodsocker”
Resten av den dagen är fortfarande kristallklar: Jag fick inte cykla till sjukhuset utan blev hätmade och kört hem. Väl hemma tecknade jag ett avbeställningsskydd för en resa jag bokat 10 dagar senare, en kryssning i Medelhavet. (Jag tänkte tänk om läkaren inte låter mig åka, resan ska ju betalas idag, bäst att fixa avbeställningsskydd innan jag går till sjukhuset…..)
”VARFÖR LJUNGER DU FÖR MIG? JAG KAN JU INTE HA DIABETES, JAG ÄR JU INTE TJOCK ! VAD TASKIG DU ÄR!!” Jag kunde inte fatta hur den snygga kvinnliga läkaren på akuten kunde säga så elaka saker till mig ! ”Det är till 99 % säkerhet diabetes typ 1 du har” Ska jag ta tabletter nu då? ”Nej du ska ta sprutor resten av livet”.
Jag minns att jag tänkte att från och med nu kommer orden ”alltid ”och ”aldrig” få helt nya betydelser.
Den snygga läkaren skickade upp mig till till avdelning 43 med uppmaningen ät lunch först. Jag var totalt förvirrad. Diabetes, vaddå typ 1? Barndiabetes? Jag får inte äta socker. Jag gick ut på gräsmattan utanför akuten och satte mig i gräset och grät. Sen ringde jag två telefonsamtal. Därefter gick jag hem (jag bor bara 1 km från sjukhuset och jag hade jättgod hemgjord coleslaw och grillat kött hemma i kylen sen söndagen. Det åt jag upp och hällde i mig nästan en liter mjölk, jag var törstig och mjölk var ju nyttigt……. ) Eftersom läkaren hade sagt jag ev skulle bli inlagd packade jag en väska, tog med mig böcker och dator och klockan var nog boråt tre på eftermiddagen innan jag kom upp på avdelning 43. Då visade det sig att de var på väg att efterlysa mig för de undrade var jag tog vägen.
”Får jag hålla dig i handen”? Min vännina Lotta, dessutom sjuksköterska satt bredvid mig när jag fick min första spruta i magen. Jag spände mig och väntade på sticket..och kände ingenting när nålen trängde genom huden.
En för hjärna hektiska dag följde; möte med läkare, dietist, sjukgymnast och sjuksköterskor. Jag fick lära mig att sticka mig i fingret, injicera insulin i magen och sätta ”godnattsprutan” dvs det långtidsverkade insulin jag skulle ta innan jag skulle sova. Under onsdagen började jag bli rastlös…jag var ju van vid att träna. Jag sökte uppmin läkare och sa ”jag vill ut och springa”. Han tittade lite förvånat på mig [ det gör han inte längre, nu är han rätt van vid mina idrottsaktiviter] och jag fick rekommendationen att ta med mig någon och ett paket druvsocker samt mätare. Mina löparvänner Camilla och Manne mötte mig vid sjukhuset och så gav vi oss av på 35 härliga minuter i ett vår-duggregn. UNDERBART!
Min läkare sa ”Josefin , det kommer ta ett år, minst, för dig att acceptera att du har fått diabetes ” ”Ha, inga problem tänkte jag, nu kan jag ju hantera både sprutor och hur jag mäter mitt blodsocker…..” Jag skulle ju på kryssning en vecka senare, så jag hade ”piskan” på mig att visa att jag klarade av allt.
På torsdag kväll fick jag nattpermission och bestämde mig för att fira detta med att simma i simhallen. Mitt bs låg på 9 och jag lovade läkaren att mäta precis innan jag hoppade i bassängen. Han sa, ” har du under 4 får du inte simma”. Jag låg på 3,9 så jag vågade inte simma…..
Fredagen den 29 maj 2010 blev jag utskriven från sjukhuset.
Så småningom skulle det visa sig att min läkare hade rätt. Jag hade inte accpeterat min sjukdom när jag skrevs ut. ”Alvar” sa till mig i augusti 2012, ”Josse, du är diabetesmotståndare” ..och det har han rätt i, jag har fortfarande 2,5 år senare inte fullt ut accepterat att jag är diabetiker. Men när jag sprang i regnet med Camilla och Manne så bestämde jag mig för min diagnos diabetes typ 1 skulle inte hindra mig från att göra vad jag ville göra. Framför alllt bestämde jag mig för att kämpa på med mina idrottsmål.
41 dagar senare , 11 juli 2010, gjorde jag min första del i en Svensk Klassiker- jag simmade Vansbrosimningen, 3 km
med socker i blodet och en vilja av järn 
Känner igen mig i din beskrivning av känslor som kommer när man får diagnosen. Fast jag var 63 år då och nu haft diabetes i sju år. Ett annat sätt att leva blir det.