VASALOPPET 2012

12 grader kallt , perfekta spår väntar och ett blodsocker vid start på 8,0

UR SPÅR!  Håll till vänster! ÖKA!

Jag byter spår igen samtidigt som jag sneglar på klockan. 35 km kvar- om jag håller 12 km i timmen kan jag gå i mål under 8 timmar.  Frekevens på staktagen ökas och jag trycker på, jag SKA in under 8 timmar! En kollega från min skidklubb frågar när jag passerar honom, ”Hur kan du ha så mycket energi kvar?”  Fett rules tänker jag, jag kör på fettförbränning och inte socker…Solen skiner och snön är ömsom kall och ger perfekta hårda snabba spår, ömsom är snön som mjukglass. Jag åker Vasaloppet.

24 maj 2010 slog fick jag mitt livs chock- jag har uppsökt läkare för jag varit törstig och fått  markant sämre syn på några veckor.” Du har diabetes”.” Va, nä det måste vara fel ”sa jag, ”jag är ju vältränad”. Ja men du har fått diabetes typ 1 sa den unga snygga läkaren. Men jag kan väl ta tabletter? ”Nej, du är insulinberoende och behöver ta sprutor”.

Omtumlande månader som nu blivit knappt två år  har följt sedan dess- hur ska jag äta, leva och kunna fortsätta träna?  Stor del av svaret har jag funnit i kosten.  Sedan jag fick diabetes har jag gjort en svensk klassiker (började med Vansbrosimningen i juli 2010) en halv och en hel ironman (triathlon, en hel ironman innebär 3,8 km simning, 18 mil cykling och 42 km löpning i följd)  4 mars var det så dags för mitt andra Vasalopp. Förra året vill jag klara av det, i år hade jag högre målsättning- nu ville jag få kroppen i balans och köra på en bra tid!  I slutet av januari var jag på skidläger i Bruksvallarna och  fick ihop 15 mil skidor- Helsingborg har inte haft någon snö alls i vinter.  I Bruksvallarna åt jag delvis egen frukost- kokoskaka [smör, kokosflingor och ett ägg] och hembakat ”bröd” fungerade bäst.

Dagarna innan Vasaloppet åt jag ”hardcoreLCHF” som bestod av fiskgryta med grädde, laxgryta med creme fraiche, köttfärsgryta, avokako, LCHFbröd och kokta ägg.  Resten av tiden gick åt till att valla….Under fredagen hade en kompis i IFK påpekat att jag borde göra något åt mina skidor, ”de är ju långsammare än mina”, sa Martin varpå jag vallade om mina skidor under fredagen och lördagen i sammanlagt 8 timmar……ja det var första gången jag vallade ett par skidor !

Så var det äntligen dags! Klockan sattes på 03.58 (för att hinna till badrummet innan de 19 grabbar jag bodde i samma hus som skulle hinna dit….) och mitt blodsocker låg på 13. För högt tänkte jag och tog 4 e Novorapid [insulin]. Vi gick i den minus 15 grader kalla mörka vinternatten till starten för att köa en timme vid startfållan. 5.30 kunde jag så som 30 person lägga in mina skidor. Åh vad bra tänkte jag, jag lägger dem vid repet vid mittfållan längst fram, där blir det lätt att hitta dem, tre spår från mitten och 17 spår från vänster. Perfekt!  Glad i hågen gick jag till IKF Helsingborgs buss och åt 2 dl av min tonfiskröra med ägg( ägg, tonfisk, majonäs och creme fraiche. Nu låg blodsockret på 8 och jag var lugn.

7.25 gick jag ut via sjukstugan för att kolla om det skulle finnas insulin längs med spåret.  Det finns det inte. (Jag körde Ulricehamnsloppet  12 feb och låg på mellan 18-24 i bs och tog därför med mig insulin till Vasaloppet. Med 12 minus i starten fanns det dock risk för att det skulle frysa)

7.40 var jag framme vid startgrupp 8 och går in till mina skidor…jag går och går i startfållan…och hittar inte mina skidor!!! Paniken stiger i takt med att klockan närmar sig 8! Jag får syn på Christer, en IFK:are, frågar  ”Vilken startgrupp är du i?” ”Sex” ”Men jag letar efter repet, jag är längst fram i åttan, utbrister jag. ”Repet är borttaget…..”  Jag rusar bakåt i leden och hittar till slut mina skidor!

Jag kollar mitt blodsocker och det ligger på 9,3. Bra. Starten går, solen skiner, mer än 16 000 personer börjar röra på sig. Det som hörs i den 12 gradiga kylan är ljudet var stavar och skidor, stakningar och en och annan svordom när folk trillar. Jag fokuserar på att hålla ihop utrustning, ja är jätterädd för att jag ska knäcka en stav. Vid backen [som kommer efter 500 m och är 3 km lång] bestämmer jag mig snabbt för att ta till vänster- det visar sig vara dumt för det går långsamt men inte lika långsamt som i fjol.  Väl uppe på myrarna njöt jag i fulla drag, solen sken, kroppen jobbade och det var i princip vindstilla.  Vid Smågan, första kontrollen, åt jag ett kokt ägg och vatten däremot hoppade jag över att kolla bs, eftersom jag låg relativt högt vid starten.  I solen gick färden vidare i fädren spår och när jag kom till Mångsbodarna efter 24 km tyckte jag det var dags att kolla sockret. Snabbt stopp, fram med mätaren, [Accu-Chek Compact Plus], stick i fingret, blodet rusar fram…..och mätaren har lagt av!! Det är för kallt och trots att jag haft den i innerfickan fixar den inte kylan! Jag prövar en gång till men mätaren visar bara en termometer! SUCK! En kompis har tydligen fått syn på mig bakifrån och kommer upp och säger ”Står du här och hänger och slöar?” varpå jag fräser ”min mätare har lagt av”. Jag skidar bort till sjukvårdarna och ropar, ”har ni en blodsockermätare”? Under tiden frågar en läkare mig ” hur mår du?” Jag behöver mäta mig och köra vidare, jag har bråttom säger jag. ”Ja men hur mår du, är det risk för hypoglykemi”? Jag vet inte , jag har bråttom. (Jag glömde säga till den stackars läkaren att jag bara haft diabetes i knappt två år, men hann säga att jag körde Vasaloppet i fjol.) Mätaren visade 4,1 och jag åt en Snickers, ett kokt ägg,drack vatten och åt en Extend. (Extend är en sportdiabetesbar som består av extremt långsamma kolhydrater).  Ut i spåret igen, denna gången med mätaren innanför jacka, mot magen för att det skulle få lite värme och förhoppningsvis komma igång igen.  Strax innan Risberg konstaterade jag muntert att om jag hade varit ”listig” kunde jag varit färdig, tjejvarianten är ju 30 km…. nåja, varför köra 3 mil skidor när man kan köra 9 J?  I Risberg begav jag mig direkt till sjukvårdstältet för att inte tappa tid, 6,1 i bs och jag drack mer vatten, ett ägg och en Snickers.

Någonstans i solen före Evertsberg hade någon att upp en pappersassist på en träpinne ”Jörgen Brink vann på 3.38” Jag konstaterade att jag hade mer än halva loppet kvar!  I Evertberg  behagade mätaren äntligen fungera , klockan 12.32 låg jag på 4,1. Ett Extend, mer  buljong, vatten, ett Snickers och ett kokt ägg. Efter Evertberg börjar UTFÖRSBACKARNA med stort U. Nu gällde det att hålla ihop både kroppen och utrustningen tänkte jag när jag såg ur folk välte till höger och vänster.  Jag hann inte tänka tanken klart förrän jag också låg på backen. FORT tänkte jag, ihop med stavar och upp igen! Eftersom det var isiga spår var vi många som vurpade, jag ramlade ytterligare en gång senare i loppet.

Efter en lång utförslöpa av backar, ungefär vid 60 km väntade IFK:s kontroll. Du är första dam i IFKtruppen sa Hans Aldenberg, hur är skidorna? De är GULD sa jag men nu måste jag ut i terrängen! Jag hade druckit några liter vatten  sedan starten …..bs visade 3,6 och förutom mitt kokta ägg blev det nötter, russin och choklad.

Nu började kroppen bli trött men hjärnan  började kriga emot….jag hade som sagt fått vittring på att gå in under 8 timmar. Jag var varm och 13.45 , I Oxberg hade kroppen jobbat upp sig i bs, 7,4 och jag åt en Extend och min sista Snickers. Nu gällde det att ösa på , staka staka, staka! 14.34 i Hökberg, 5,8 och 19 km före mål drack jag mer vatten , buljong och åt mitt sista ägg.   Varje gång jag stannade för att mäta mig tappade jag tid så när jag en dryg mil före mål blev tillfrågad ”energitablett?” tackade jag ja. Huuu vad räligt! (som man säger på skånska). Det var en Enervit-tablett som var läskigt söt men jag hann tänka att magen skulle inte hinna reagera eftersom jag bara hade en dryg mil kvar.

Jag fick mod att fortsätta köra, så Eldris passerade jag i en ryslig fort och började staka med högre frekvens. Sakta med säkert plockade jag placeringar, jag körde om och om och om….Plötsligt  insåg jag att snart är det slut sedan lär det inte bli mer skidåkning förrän nästa säsong.

Det hade ryktas att målgången var ändrad och att det skulle finnas en extra backe. Det gjorde det med, men min vallning gjorde att jag bokstavligen kunde skutta upp för backen.

UNDERBART  att gå i mål i Mora i sol och dagsljus! Jag bara skrek ut min glädje och jag fixade mitt mål, jag körde in på 7.49.

Sammanfattningsvis kan jag konstatera att jag låg helt rätt i socker under princip, mellan 9.3 och 3,6 vid målgång låg jag på 8.6. Jag kände mig stark och fräsch under hela loppet. Jag kan inte se att jag skulle presterat bättre om jag hade ätit mer socker- tvärtom- kroppen hade bara fått jobba hårdare för att bryta ner sockret.  Det är en härlig känsla att kunna öka de tre sista milen för att både kroppen och huvudet orkar.  Nu väntar en utomhussäsong med triathlon!

Josefin Palmen, påskafton i ett snöigt Skåne 2012.