Varför hjälpa andra [diabetiker typ 1]? / Diabetesrum

Imorgon är det julafton. Mitt syskonbarn hörde tv-reklam och sa ”de har förstått allt helt rätt” när reklamen gick ut på att julen handlar om många paket …

I går fick jag fråga av en person som står mig nära ”varför gör du det, vad får du tillbaka” när jag berättade att jag hade lekt ”tomte”. Hen såg det mest som jag la ner en massa energi och tid på vad hen uppfattade som ingenting. Vad gjorde tomtemor Josse då 😉 Jo ;

gav bort min döende sändare till min CGM. När den började indikera på svagt batteri (så brukar den hålla 1 vecka till 1 månad till) så när jag fått min nya sändare gav jag bort den gamla. En diabetesvän som jag känner genom Bolla diabetestankar ville jag skulle få en mysig jul- således fick hen min gamla sändare i förra veckan.
lånat ut min Freestyle Libre jag fick av Hälsopanelen och den extra sensor jag fick med posten till en annan diabetesvän över jul. Hen är väldigt rädd för låga värden och det är hens barn också. Därför ville jag ge bort lite julglädje så de kan få lite julefrid.
postade en Medtronic fjärrkontroll till Danmark som någon på *Bolla diabetestankar* inte behövde längre. Jag fick ett meddelande när jag skrev att allt var postat och klart ; God jul till dig også og mange, mange tak!!

Vad jag får tillbaka ? Ingenting. Jo kanske uppskattning men för mig handlar det mycket mer om glädjen att få ge något, glädjen att (försöka) få folk att må bra.

Alvar, min mentor, är orsaken till detta. Alvar, som jag inte kan påstå att jag känner, vi har träffats, tror jag fyra gånger och ändå har han påverkat mig så mycket. En del av er vet varför; jo för han tog sig tid och energi att hjälpa mig- en totalt vilt främmade person- efter det där triathlonloppet sommaren 2012. Helt och totalt osjälviskt gav han av sin tid, sin kunskap och delade med sig av sina erfarenheter. Som sagt, Alvar och jag har ingen annan relation än en ”diabetes/idrotts-relation ( sist jag såg honom var under Öppet spår i vintras) men ändå så påverkar han mina ”diabeteshandlingar” nästan varje dag- genom att han har fått mig till att vilja hjälpa andra. ( Vi är i full gång med att planera träningsträffar för ungdomar i Skåne våren 2015- återkommer om det! )

Ett av mina diabetesbarns mamma formulerade denne hjälpsamhet i ett”diabetesrum”. Hon sa, när mitt barn träffar en annan diabetiker typ 1, tex dig så går ni in i ett diabetesrum som vi icke-diabetiker inte kan nå. Där pratar ni ett språk som bara ni förstår.

För allt palla med alla fördomar har en del av oss diabetiker typ 1 skämt. Många av våra ”skämt” är egentligen inte ett dugg roliga. Häromdagen köpte jag en godispåse i affären. 39 kr kilot gör tyvärr att godis är billigare än Dextro. Jag skickade iväg en bild till en diabetesvän och skrev” titta vad jag har köpt till dig, en påse godis , men så kom jag på att du har ju diabetes så den får inte du äta, men sen kom jag på att jag har ju också diabetes så jag får inte äta den heller, så vad gör vi med påsen ? ”

Inte ett dugg kul eller hur men vi får ju så ofta veta av ”förstå-sig-påare” vad vi kan och inte kan äta. Så på något sätt brast vi ut bägge två i ett klingade skratt! ( Påsen, jo den hamnade i ett fack i bilen för akuta känningar, så där ligger den nu )

Kött och pommes eller skumbananer och chokladtomtar…?

Det är kanske det där diabetesrummet jag gick in i när jag fixade ”julklapparna” ovan. Kanske är det därför delar av min omgivning har så svårt att förstå varför jag lägger ner tid på bloggen och på Facebookgrupper. Jag sitter inte bara där och ”skvallrar på Facebook”- jag går in i ”diabetesrummet” -och jobbar.

GOD JUL!