Vad är jobbigast; 450 km på skidor genom Finland (Border to Border) eller 180 mil (210) på cykel från Bryssel till Barcelona (mHealth Grand Tour)?

Så här GLAD kan jag vara efter en dagsetapp på mHealth

Så här GLAD kan jag vara efter en dagsetapp på mHealth

Den frågan ställde jag mig när jag fick idén till cyklingen. Skulle min kropp orka med 13 ( kom att bli 11) dagars cykling? Jag som efter vätternrundan 2011 sa ALDRIG MER. ( Det finns bara en morot som kan få mig att köra Vättern igen ich den är jag inte i närheten av. Jo förresten, skulle Anders Gyhlenius fråga om om jag vill cykla Vättern med honom skulle jag ställa upp även om jag inte hade tränat en meter.)

Finland. KYLA och stilla vacker natur. Det är mina främsta associationer. Värk i armar och axlar och stor ensam tystnad. Meckiga blodsockerkorntroller som ändå funkar hyfsat tack vare AnnaPS ”sportlinne”. Jag hade pumpen i en fickan och bsmätaren i andra. När jag tänker tillbaka så var det kyla som var jobbigast, för kylan försvårade kontroll över min egen kropp. Trots CGM i Animas Vibe (som funkade jättebra,men pumpen låg ju innanför fyra lager kläder) och CGM i form av Seven Plus stand alone system ( som inte hängde med lika bra i bs-sväningarna) så är det ju ett värde från stick i fingret det som jag kan lita på.  Kylan ledde till att jag tog färre bs-stick än vad jag borde och således fick jag en svängigare kurva. Den enda dagen jag miss indag som rikigit riktigt jobbig var ”den långa dagen” 88 km skidor som började med – 41 grader och slutade för min del med totalt beckmörker. Men jag fullföljde sträckan! På Border på Border fanns inget sjukvårdsteam, än mindre diabetesteam. Men jag skidade på , sakta men säkert och lyckades undvika de värsta skavsåren. I efterhand inser jag att min förlöpare Jussi, som jag inte ens hade träffat fixade en hel del. Tydligen hade både B2B som arrangör och alla frivilliga som stod längs med banan mycket mer koll på att jag har diabetes typ 1 än vad jag förstod. Jag uppfattade ”routsinen”, ja nu kan jag inte finska men vid varje station rapporterade det om svenskan som körde så långsamt…….

210 mil på cykel. det blev inte 210, det blev ”bara” ungefär 180.  En av mina första tankar när jag låg och kräktes på golvet i Saarbrücken var ”hur ska jag kunna cykla i morgon”?. När jag pratade med Alvar insåg jag, utan att han ens behövde säga det , att det skulle jag inte kunna fixa. Den dagen, dag två, från La Roche i Belgien via Luxenburg till Saarbrücken var nog den jobbigaste. Det var nästan 30 grader varmt, min kropp var ovan vid cyklingen och jag var stressad för jag inte cyklade på lika snabbt som övriga teamet.  Näst sista dagen var också jobbig, men nog mer på ett mentalt plan. Det var 180 km cykling över Pyrennerna och fast jag var en av de första att cykla på morgonen hann jag inte köra hela sträckan. Det skiftade mycket i temperatur den dagen. Vi började med en 20 km lång stigning upp på en bergstopp där snålblåst, frukst och dimma samt +1 grad rådde. Vid lunch, som jag inte hade förrän vid 15 tiden var det 25 gr varmt för att sedan bli kallare igen.

Igår pratade jag med en av mina medcyklister per telefon och han sa ” jag känner mig som jag är 85 år”. ”Däremot kände jag mig aldrig trött under själva cyklingen”. Det har han rätt i, det gjorde inte jag heller, möjligtvis trött PÅ att cykla men inte trött AV cyklingen, hänger ni med? Det värsta med mHealth Grand Tour är helt klart, för mig, de långa dagarna på sadeln. Ja just det, sadeln. Trots salvor både i cykelbyxorna och på huden gick inte skavsår att undvika även om de faktiskt är värre idag, en vecka efter ankomsten till Barcelona än var de var då.  Men, som min vän sa,” vi var så inne mentalt i cyklingen att vi inte kopplade av utan bara malde på”. Det har han rätt i.

Jobbigast? Cyklingen! Främsta anledningen? Längre dagar, i Finland var jag klar mellan 16-17 varje dag,  under cyklingen höll jag på ett par timmar till varje dag……OCH Finland var 7 dagar, cyklingen var 11+ 2 dagar. (Även om jag inte cyklade de där två dagarna så knaprade kroppen energi för att orka återhämta sig)

Skulle jag göra något av dem igen? ! YOU BET eller jag som brukar säga ”jupp”! Varför? Jo för livet ivet är ju inte bara diabetes typ 1 på events som dessa, det är även att umgås med likasinnade, träffa nya människor och att idrotta och få uppleva genom sin egen kropp nya miljöer och saker!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s