mHealth dag 12 Ax-Les-Thermes-Berga ” you are the most mad stubborn woman I have ever meet/Josse misslyckas med dagsetappen!

I drömmen; Frankrike i september, varma ljumma vindar och fint väder och vackra vyer.

1 grad varmt och en vind hemskare än hemsk!

1 grad varmt och en vind hemskare än hemsk!

I verkligenheten; jag fryser trots att kroppen jobbar för fullt och pulsen ligger på över 130, jag trampar på med för hög kadens (enligt Fredrik och Adam som organiserar mHealth Grand Tour), dvs jag trampar trögare än vad jag bör .”Du bränner ut benen” sa Fredrik när han körde om mig( på lätta växlar, såg busenkelt ut!) på väg upp mot Col De Pailheres 2001 m ö h.  Jag sliter och kämpar och bs ligger för högt och efter två timmar är jag uppe på toppen. Då kommer något som är ännu värre än att cykla uppför….och det är att cykla nerför! Där uppe var det 1 grad varmt och jag fick hjälpa att klä på mig ytterliggare, extra vantar, vindjacka och regnjacka och vinden piskar min trötta kropp. Jag trär platspåsar över händerna, allt för att behålla värmen så länge som möjligt och sen susar jag utför. Det tar inte lång tid förrän jag skakar och hackar tänder!

Lite före lunch, so är vid 90 km kör jag över gränsen och kommer in i Spanien! Underbart! solen skiner och det är typ 25 grader varmt. Det har tagit lång tid att komma hit, jag körde kl 8.02 i morse och nu är kl över 15 och jag har 90 km kvar!

...så blir det sol och 25 gr varmt och jag kör over gränsen till SPANIEN!

…så blir det sol och 25 gr varmt och jag kör over gränsen till SPANIEN!

Jag försöker äta snabbt, solen värmer gott och jag gör misstaget att ta av mig min undertröja, som jag lägger i dagväskan. Kl 17 har jag 75 km kvar och 800 m stigning framför mig …….jag får på mig undertröjan igen och Susan och Richie, som varit med och lagt upp rutten i våras, cyklar med mig. Vi kommer inte fixa hela sträckan, det kommer bli mörkt.

Jag säger att jag måste försöka, jag har ju lyse på cykeln och kämpar vidare. Klockan börjar närma sig 19 och solen håller på att gå ner medan kroppen sliter sig uppför Col De la Crueta. På andra sidan väntar 25 km utförslöpa. Halvvägs ner får jag låna en extra jacka, som gör att jag inte är en isbit när jag kommer ner.  Nu börjar det mörkna på och Adam möter oss med sin bil. ”You have to stop now, you havent got any lights” Jo säger jag, jag har lyse och tänder min diodlampa framtill och vänder mig om för att tända baklyset. Det är borta! Jag har tappat det! På svenska svär jag ut min frusteration, jag har inte lagt 50 000 kr på att åka bil med cyklen på taket! Jag vill ju cykla! Plötsligt skiker jag ut” Wait, I do got lights in my day bag!” ”Jeppe” som jag cyklar med hemma hade gett mig ett litet baklyse att fästa på hjälmen och det visste jag ju att jag hade lagt i dagväskan! WOHOOO!!

You are the most stubborn-mad woman I have ever met! sa Adam. Jag hittade lyset och Richie och jag trampade vidare, nu var det bäcksvart och Adam och Susan (som inte hade några lysen) körde bakom oss. Kroppen jobbade på, bs hade hoppat hela dagen mellan högt och lågt och helt ärligt så struntade jag fullständigt i mitt bs, jag hade cyklade i över 12 timmar och ville bara komma fram.  Det går nerför och jag känner hur kroppen sliter även om den kan vila i utförslöpan. Vi tar det försiktigt pga mörkret.  Äntligen är vi framme vid huvudvägen och Richie säger ”Adam wants to talk to us” .

Josefin, im really sorry but i cant let you go on. Your lights are to weak and it s to dangerous to continue on this busy road. NEEEEEEEEJJJJJJJJ!  Min hjärna skriker till mig att jag har misslycktats, jag har inte klarat dagsetappen, men jag orkar inte protetera. Jag ser dessutom på Adam att det är inte lönt, det finns inte en suck att jag får lov att fortsätta. Min cykel sätts på taket på bilen under fullmånens sken.

Jag sätter mig i baksätet och surar, ringer Anders Gyhlenius och Alvars telefonsvarare som får ta del av min frusteration. När vi kommer fram till hotellet sitter att och äter och när jag tittar ut över havet att människor för att hitta Veronica (som har kört eftermiddagsetappen) börjar någon att applådera.  De andra tittar upp och ser hur jag står där i cykelkläder och de förstår att jag har cyklat tills nu. Applåderna ökar till ett dån, 80 personer klappar händerna och mitt i allt så jag och bara skakar på huvudet och säger ” I didnt make it”…………………….

största BESVIKELSEN under Grand Tour, jag blir avlyft från banan pga mörker, mer frustererad än när jag blev inlagd I Saarbrucken!

Största BESVIKELSEN under Grand Tour, Jag blir avlyft från banan pga mörker, mer frustererad än när jag blev inlagd I Saarbrucken!

(När jag senare får tag på Alvar känns det skönt att han förstår min frusteration, han tröstar mig och säger”jag förstår att det är svårt att släppa det,men försök”)

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s