Tävlingsrapport – KMD Copenhagen Ironman- simdelen ( stafett med JRDF)

YES, jag känner mig stark! Nu är det bara att köra på! Kroppen lyder mig och det kändes nästan som ”swimmers high”. För er som inte vet, är runners high, som är ett vedertaget begrepp, ett (löpar) tillstånd där man tror man kan köra hur fort och hur långt som helst i evighet.

Så kändes kroppen i morse när jag simmande stafettdelen på Ironman i Köpenhamn. Jag var väldigt förvånad- min uppladdning har inte varit bra alls. Igår kväll bytte jag ampull före maten för jag hade mindre än 20 E kvar. Det brukar räcka ett dygn men jag ville inte riskera att bli störd av det. Vi (Guido, som skulle cykla, Jesper, dansk OS-löpare och jag) åt middag kl 20. Jag hade redan då bs på 18 och jag tre ggr så mycket insulin än vanligt för att komma ner i blodsocker. Jag drack mycket vatten då brukar jag vakna på natten. Tyvärr gjorde jag inte det i natt utan vakande på 19,1 kl 4 i morse. Nu gällde det att dosera rätt för att hamna rätt till starten kl 8.15.

Jag tog en bolusdos och följde sedan utvecklingen. När jag vaknade igen kl 5 visade mätaren 16,9, kl 6,30 10.3. Jag chansade och åt lite ägg och bacon utan att ta insulin och kl 7 visade mätaren 9!!!

7.50 kunde jag mäta för sista gången före start , 8,2! Kanon!!!! Samtidigt var oron där, jag skulle simma 3800 m och jag brukar sjunka av havssimning. Även CGM:en visade pil rakt fram. Jag tog med mig en Snickers och åt den precis före start. Vi som simmade i stafetten startade sig, Daniel, som var i det andra JDRF-laget hjälpte mig att lägga pumpen på plats bredvid CGM:en.

Starten gick och så fort jag sprang ut i vattnet kände jag hur chipet gled längs vaden. Snabbt ner med handen och peta in chipet innanför våtdräkten. Så började simningen. Det var grunt, vi simmade i kanaler på Amager, ön där Kastrup ligger. Saltvattnet forsade in i munnen på mig, jag uppfattade att det var mycket saltare än i Helsingborg. Vid 500 m hade jag 9.41, min badmössa gled gång på gång upp på huvudet och jag försökte dra ner den. Vattnet var ganska klart och det blev mycket knuffar och sparkar, det kändes som jag blev på/ översimmade flera gånger. När jag kom till första vändpunkten och började simma motströms, då började jag få flyt. Jag kunde sparka på bättre och bättre och jag började äntligen plocka placeringar. När jag hade simmat 2700 m fick jag en ”Linn-kick” och fick mer kraft. (Precis då skickade Alvar mig ett sms, såg jag senare, det måste vara lite telepati, var tror ni?) CGM hade börjat vibrera på armen efter 20 min och jag hade ingen aning om jag var hög eller låg! Jag intalade mig att jag måste var hög, det var inte logiskt att jag hade sjunkit till 5 på 20 min när jag låg stabilt på 8 vid start OCH åt en Snickers. Således sköt jag mentalt bort rädsla över att bli för låg och tryckte på istället. Sista biten , typ 400 m, kände jag mig väldigt stark och fick hjälp upp ur vattnet jublande glad- jag simmade 6 minuter snabbare än i Kalmar 2011. (Visst då körde jag en hel Ironman men jag tycker ändå att jag inte sparade på krafterna under simningen då). Jag rusade upp ur vattnet och sprang bort mot växlingen. Då blev jag inviftad i tältet där en massa nakna män stod och bytte om för att cykla! Jag skuttade fram och kom ut på andra sidan och kroppen SKREK av trötthet. ( Det brukar vara jobbigt att gå från horisontalt läge till löpning ) När jag kom fram till Guido slet han av mig chipet och jag var klar! CGM:en pep och jag var mycket riktigt hög ( hade satt CGMen till att pipa på 12,5) Det märkligaste var att jag hade 20 efter en halvtimme och sen hade jag HIGH i ett par timmar, trots att jag inte åt något och en rejäl dos insulin!

Jag är väldigt nöjd med simningen, personbästa med 6 min tiden blev 1.18 och nu fick mitt självförtroende en kick både i simningen och inför Bryssel!

Resten av dagen har jag gått, gått och gått.  JDRF:s all star team VANN  stafetten. Guido cyklade på 5.45 och Sören sprang på 3.20 ( tror jag) så lite före kl 19 mötte Guido och jag Sören 100 m före mål och vi sprang in tillsammans!

Det känns bra att veta att jag har gjort en Ironman för jag vet precis hur slut man är efteråt. På ett sätt känns det som jag inte har gjort någon insats idag, jag har ju ”bara” simmat 3850 meter.  Allt blir ju i förhållande till vad man är van vid och vad man jämför med. Alvar säger hela tiden till mig att sluta jämför mig med andra. (Mina triathlon klubbkollegor är alla mycket  bättre än mig och för några år sen var jag löpmässigt ungefär på samma nivå som flera av dem) Jag har en tendes att alltid jämföra mig med de som är bättre än mig. Samtligt kan jag tycka att tex Helena, som jag träffat vid ”bolla diabetestankar”, vi  ”doggar”[gå med hundarna] tillsammans, är  jätteduktig, för hon har börjat motionera mycket mer än tidigare tack vare våra dog-walks. Det är ju kanonbra!

Jag blev supertaggade av att se alla gå i mål ! Nu ska jag jobba mycket med mitt lår i höst så jag hoppas att jag  kan komma igång med löpningen igen.  Det skulle vara en stor ära att få göra en Ironman i Köpenhamn nästa år med JDRF!

Det var rörande igår när Guido berättade att även han är ute och träffar barn och ungdomar med diabetes typ 1. Han berättade att han hade pratat med en 12årig flicka om pump och senare hade han blivit kontaktad att hon hade börjat med pump  och nu vågar träna igen!! Underbart!  Ett av ”mina” diabetesbarn hade blivit sur på sin mamma när hon frågat ”mamma , tror du Josefin vinner?” och fick ett nej tillbaka!

Ibland funderar jag på hur det hade varit att idrotta utan hela tiden tänka på blodsockerkontroll. Löpningen minns jag ju , hur det var att träna utan diabetes typ 1, men skidåkning, cykling och i viss mån simning (simmade sporadiskt innan jag debuterade) har jag inte gjort utan diabetes. Kanske är det en fördel att jag inte vet.  Däremot vet jag att okunskapen om diabetes typ 1 är enorm, det kände jag idag.  De andra som kör IM kan liksom bara trycka på, men vi måste hela tiden känna efter, är kroppen ”vanligt” trött/slut eller är det bsnivån som göra att kroppen känns som  den gör?  När du har simmat i över en timme, cyklat i 4,5-6,5 timmar och sen springer, ja då tycker i alla fall JAG det är svårt att veta vad det är kroppen försöker signalera.  Här är hjälpmedel som pump, insulin, blodsocker mätare och CGM oerhörd hjälp.  Igår fick jag ett SMS från Guido ” jag har tappat min bs-mätare och min CGM har slutat fungera! Har du en extra?”  Ja, jag hade inte bara en extra utan två  (Alvar brukar skratta åt mig över det, han känner ju sin kropp så väl att han inte alls är lika beroende av sin bs-mätare som jag är. Han hävdar jag att också kommer dit så småningom. Vi får hoppas att han har rätt!)

Guido sa sen ” åhh vad bra att tävla med andra diabetiker,” jag håller med. Det kändes som en enorm trygghet att ha killarna närvarade som vet hur det känns.  Det kanske låter överdrivet, men jag vill hävda att ingen person som inte har diabetes typ 1 kan förstå hur det känns i kroppen under dessa långa långa idrottsprestationer.

Stort tack till Sören och Guido,  Finn och Michael,( våra coacher från JDRF) för en oförglömlig dag!

Guido, Sören och jag efter målgång

Guido, Sören och jag efter målgång

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s