TÄVLINGSRAPPORT- EN FYSISK UPPLEVELSE I ROSLAGEN- Amfibiemannen 2013

Roslagen, en del av Sveriges absoult vackrast skärgård. Här har jag varit nästan varje sommar sen 1974. Igår fick jag uppleva den fysiskt…jag har gjort AMFIBIEMANNEN!

Vadning pågår- det var här jag primade pumpen på utvägen

Vadning pågår- det var här jag primade pumpen på utvägen

9.30 kom jag med egen båt till Lidö för att möta min tävlingspartner Daniel, som jag bara pratat med i telefon tidigare.  Det var lite stul vid incheckningen för vårt lag Team X hade bytt från herrlag till mixed och fanns inte med på några listor, men det löstes snabbt och smidigt. Daniel, som gjort Ö till Ö  och gjorde AM i fjol med kände allt och alla.

Michael Lemmel. tävlingsledare Ö till Ö

Michael Lemmel. tävlingsledare Ö till Ö

Bland annat blev jag presenterad för Michael Lemmel, som är tävlingsledare för Ö till Ö. Han såg sändaren på min arm och frågade intresserat hur den funderade. Jag förklarade att under sändaren sitter en sensor/en nål, in i kroppen som var 5 minuter skickar information till pumpen om mitt glukosvärde. Samtidigt, visade jag, går det en slang från pumpen in i magen.  Allt är förstärkt med Leukoplast.

Jag hade sagt till Daniel att jag kan hålla ett löptempo på mellan 5.30–6.00 min per km. Jag hade med mig två extra blodsockermätare. (bs= blodsocker) , en fick min IS GÖTA kollegas fru (hon stod vid första vattennedgången) och en fick en funktionär (vid Arholma Nord, vändpunkten.)

Före start hade Daniel hjälpt mig att sätta pumpen i ett ipodfodral utanpå våtdräkten på vänster arm, under våtdräkten satt sändaren. Skulle den trådlösa överföringen funka?  12.40, 10 min försenat pga. tjockdimman gick starten och vi var iväg.

Före  start

Före start

 

Daniel fixar flythjälp åt mig

Daniel fixar flythjälp åt mig

2 min före start

2 min före start

 

Ett av mina scenarion var att jag skulle känna av mitt lår och mycket riktigt, efter 2 km gjorde det rejält ont. Jag bet ihop och tänkte att jag får stretcha efter första simpassen.  Det var GULD att springa med Daniel, han kunde ju banan och sa, ”nu ska vi snart i vattnet”. Skogen öppnade upp sig och jag skrek ”LOVISA”.  Hon såg mig, sprang fram till mig, jag stack mig och drog på mig badmössan samtidigt som Lovisa läste av mätaren. Därför väntade jag spänt på svaret. 9.8 . Perfekt, då hade jag sjunkit och låg fint inför första simningen, 1100 m. Jag hade ryggsäcken och Daniel ville att jag skulle simma till höger om honom

Jag hade legat stabilt och fint runt 6 hela förmiddagen men fått adrenalin/stress 30 min före start . (Då ringde jag till stackars Alvar, redan terroriserad en gång samma morgon av mig.  Han befann sig på Gröna Lund med familjen och han rådde mig att inte ha mer insulin, ”det sjunker efter ett tag”.  Samtidigt sa han nästan urskuldande, ”nu kommer jag inte höra telefonen pga. allt liv här”.)

KALLT! Trots att jag var varm efter 3 km våtdräktslöpning blev jag snabbt kall/väldigt kall om armarna och händerna.  Stackars Daniel frös ännu mer då han är en bättre simmare än mig och kunde således inte simma för fullt- vi skulle ha max 10 m mellan oss.  28 min tog det oss (läs mig eftersom Daniel hade gjort det snabbare utan mig) att simma de 1100 m över till Idö.  Jag stapplade upp på klipporna och vi bytte så Daniel tog ryggsäcken och Daniel tryckte på pumpen för att se bs, svårt för mig att läsa av pumpen själv pga. armplacering och solljus.  Pumpen pep.  Den pep inte som den brukade utan en melodi. Vad sjutton nu då, det där är ju en felsökningsmelodi!!!  NEJ!  Det hade jag inte räknat med trots plan A, B, C och D!! ”PUMPEN STOPPAD, DOSERERAR EJ”.

Det var ungefär det sista jag vill höra och jag fattade inte varför. Hade pumpen blivit knäpp av kylan i vattnet? Med tanke på mina 450 km skidor genom Finland ner till minus 41 grader så kändes det inte så troligt.  Jag insåg att när jag kom upp ur vattnet måste vi tryckt på fel knappar.  ”Vi fortsätter ”sa jag till Daniel, jag måste klura lite på vad jag ska göra.   Tävla i minst 3.5-4 h till utan insulin kändes inte så smart. Jag rör dessutom sällan basalen (dvs den mängd insulin som pumpen skickar in hela tiden i kroppen).  Smärtan i låret var (tillfälligt) helt borta, Daniel började beskriva banan, ”snart kommer vi till ett vadställe där vi ska vada 100 m. ” Framme vid vadstället vred jag av min pump så jag kunde se den och tänkte att enda sättet att lösa situationen är att prima. Prima innebär att pumpen sprutar ut ett antal enheter insulin genom slangen, detta gör du för att se att det kommer insulin. AVLÄGSNA INFUSIONSETET FRÅN KROPPEN.  Så står det i displayen. Men hur lätt är det att jacka ur nålen ur kroppen när den sitter under en våtdräkt? Inte alls. Snabbt gjorde jag en överslagsräkning, ” jag får chansa på att detta är problemet och prima lite” tänkte jag.  4 enheter insulin hann det bli. Det är ungefär vad jag brukar ta till en normal portion med riktig mat, tom lite mer, brukar ta 3 enheter!

Men nu funkade pumpen och vi nådde land på andra sidan. Jag fick fram en förpackning med honung och ut ryggan fick jag fram Gluco Tabs. Det är druvsocker som ligger i plaströr och de är vattentäta (gissa om jag har testat!)  Vi sprang vidare genom kohagar och skog.  Daniel är verkligen supertrevlig och var Mr Positiv himself. Han bubblade på om hur fint det var, vilket bra tempo vi hade, hur jag mådde och pratade om allt möjligt. Jag hängde med men orkade inte prata….Efter Idö kom en längre simsträcka med några små skutt löpning emellan; simma 400, springa 70 m, simma 260 m, springa 115 och simma 675.  Daniel var under underbar coach, han berättade hela tiden för mig hur jag skulle simma, var det var strömt och uppmuntrade mig.  Jag började oroa mig för ”cut offen”.  För att få fortsätta i tävlingsklassen var vi tvungna att passera Arholma Nord inom 2 timmar och 45 min.  När vi kom iland på Lilla Äspskär som var början till Arholmalöpningen på 5470 m kände jag att pumpen vibrerade och jag var låg igen, trots honung, druvsocker (rätt kul känsla att simma 280 m samtidigt som hallondruvsocker smälter i munnen, det gäller att hålla ihop munnen under vattnet för att inte tabletterna ska svischa ut!) och Snickers.  Nu började löpningen bli tung och jag hade ont.  Tack och lov började löpningen med 1700 m löpning i en brandgata på Arholma vilket var skönt för fötterna. Jag började inse att vi nog skulle fixa cutoffen!!  Nere vid Arholma handel, där jag varit många gånger med båt fanns en kontroll med apelsin, vatten, sportdryck, saltgurka, banan och Ballerinakex. Jag drack vatten, tryckte i mig ett gäng saltgurkor och tog kex och banan och vi sprang vidare norrut. Mitt lår (som är löparknäbetingat) ville inte alls, men jag bet ihop lite till, löpningen var på flack grusväg och jag ville att vi skulle nå cutoffen i tid.  Vi började möta löpare som redan varit uppe vid cutoffen och således låg 1-2 timmar före oss…. Daniel var full med energi och meddelade alla vi mötte vilken placering de hade. Han var väldigt pedagogisk och visade även med händerna placeringen.  Ni är sjua i herrklassen, bra jobbat och höll tydligt fram 7 fingrar. Jag vet hur otroligt mycket informationen betyder när man är trött och sliten, oerhört generöst av honom att bjuda på sig själv på det viset.

Plötsligt möter vi ett mixpar som jag känner igen” HEJA HELSINGBORG ” vrålar jag och någon minut senare är det dags igen ” HEJA HELSINGBORG” skriker jag över nejden.   Det var mina klubbkamrater från Is Göta och Mattias (vars fru hjälpte mig med bsmätaren) och jag gjorde Ironman i Kalmar samtidigt 2011.  ( Vi var fem götaister med på Amfibiemannen.)

Jag kämpade vidare, kroppen värkte och jag ville helst av allt bara sätta mig ner i gräset och vila.  Men underbara Daniel peppade på, rapporterade med jämna mellanrum hur långt vi hade kvar och så plötsligt var vi där, ”nu ska vi igenom här” sa Daniel när vi sprang in i Arholma Batteri, som numera är ett museum i en bunker från kriget.  Löpningen inne i berget slutade med en spiraltrappa som ledde oss högt ut med en vidunderlig utsikt över havet norrut (fast det var inte så direkt att jag uppskattade det då). Bra sa Daniel, nu har vi klarat cutoffen! YES!!! Jag såg en man i svart t-shirt som jag ropade till, ”har du en mätare åt mig” och han tittade på mig som jag inte var klok (jag såg nog inte så klok ut heller….)

Daniel vid cuf off  och 620 m kall simning väntar

Daniel vid cuf off och 620 m kall simning väntar

För att fira det var det dags för lite ISKALL simningen igen, det skulle dock bli värre…620 m runt Riddarviksskär och jag var vinglig när jag kan upp på andra sidan. Där stod ytterligare en man i svart t-shirt och fotograferade och jag ropade ” BLODSOCKERMÄTARE?” till honom. Han böjde sig ner och tog upp min bs-mätare! Jag snubblade fram, stack mig och det kändes som en evighet innan mätaren visade 3,8. Jag visste ju att jag var lite smålåg, CGM burrade med jämna mellanrum. Med tanke på att vi gjort 50 % gällde det att trycka i sig. Vid kontrollen 50 m bort fanns det Snickers så mer Snickers och vatten, blandat med hallondruvsocker…..

Nu ville vi öka lite och jag började få mer och mer ont i låret och bs fortsatte sjunka. Jag blev tvungen att stanna och stretcha låret lite. Surt, men jag hade bitit ihop i nästan 20 km. vid Arholma Handel låg bs på 4,2 enligt pumpen så mer saltgurka, Ballerinakex (gissa om de växer i munnen) och banan.  Nere vid kraftledningsgatan började jag få rejält ont i magen av allt jag petat i mig men jag kunde ändå pinna på lite, så mjukt och skönt att springa på!  När det var dags för de tre vattenöverfarterna bytte vi teknik- eftersom jag simmade sämst sa Daniel, simma på du så ser jag till att hålla mig nära dig..och det gjorde han. Det upplägget blev kanon för mig, Daniel visade vägen och allt jag behövde tänka på var att simma. Han sa till mig att dra ut lite mer på armtagen, att våga glida lite mer.

Nere på Idö fanns en spontan kontroll av lokalbefolkningen( fanns på Arholma med) Det är så underbart med människor som fixar och ordnar och står där hela dagen för att servera vatten!  Daniel frågade om de hade kaffe och de var på väg att springa upp och hämta, men vi ville fortsätta.

Hela loppet var väldigt välorganiserat och det är det enda jag kan komma på som kan förbättras till nästa år- att erbjuda varm dryck (t.ex. buljong och kaffe) på vätskekontrollerna.

Daniels tid från i fjol var 5.28 och när vi sprang på Idö och klockan var 4.29 så tänkte jag att detta kan vi ju fixa.  Kroppen började dock protestera, magknip, men det var bara att kämpa på och bita ihop. Nere vid vattnet, vid sista simningen hade vi cirka 50 min på oss till 5.28.  Jag pulsade ut i vattnet, ”jag kommer” sa Daniel och jag började simma. Det var svårt att ta riktning på andra sidan, 1100 m bort, det kändes som vi simmade motströms och vattnet var ganska vågigt, säkert inte mer än halvmetersvågor men kylan som kröp in i armarna och händerna gjorde mig stel. Flera gånger låg jag still i vattnet för att kissa, tre ggr tror jag. ( Jag har tränat på att göra det samtidigt som jag simmar men det går inte!)  Daniel dök upp vid min sida med jämna mellanrum, 600 m kvar, 300 m kvar. Vattnet slet i min kropp som var trött, men inte supertrött och jag crawlade på (totalt sett crawlade jag 97 % av simningen, betydligt mer än vad jag gjorde på Kustjagaren). Så blev vattnet lite lite varmare och lugnare och vi kröp (i alla fall jag) upp på land. Då räckte Daniel mig sin hand och vi började springa hand i hand. Mitt lår gjorde fruktansvärt ont och jag flämtade att jag måste stretcha. ”Ja” sa Daniel, ”om 1100 m får du stretcha precis hur mycket du vill.”  Jag nästan haltade fram, konstigt, kroppen hade ju funkat hyfsat i 5 timmar och 30 min men nu när det var så lite kvar skrek kroppen STANNA. Det måste vara mentalt! Vi passerade ett par herrlag, en kille såg jag hade väldigt ont och ett mixlag. Samtidigt blev vi passerade av ett mixlag. Bra sa Daniel, kämpa på 600 m kvar. Jag ser Heden löparbana framför mig, 1 ½ varv kvar. När vi kom upp på baksidan av Lidö Värdshus hör jag hur Daniel säger ” Ja det är Josefin ” till någon som frågade, antar jag, om jag var jag. Vi kom ner på upploppet, jag tar ett rejält tag i min egen kropp, forcerar och vrålar ut något i stil med AAAHHHHH och jag ökar allt vad jag orkar. Daniel har inte en aning om vad jag sysslar med, men han är inte sen att haka på och jag krigar för att nå paret framför oss. Det har varit en lucka på 50 m som vid målgång är 5 m. Jag orkade inte riktigt, tiden blir 5.33, 5 min långsammare än Daniels tid i fjol. Han var dock på strålande humör och tyckte vi har gjort ett utmärkt lopp!

 

MÅL!

MÅL!

Sammanfattningsvis så måste jag få ordning på mitt lår för att kunna fixa Ö till Ö så jag får upp löptempot. Under själv loppet har jag druckit cirka 1,5 – 2 l vatten, ätit saltgurka, 2 halva bananer, 3 förpackningar med honung, 2 nötcreme, nästan två helrör med Gluco Tabs druvsockertabletter, ett Ballerinakex och två stora samt två små Snickers. Min teori om att ha sändaren under våtdräkten och pumpen utanpå funkade utmärkt, tack vare min vattentäta Animas Vibe pump och Dexcom g4 CGM (kontinuerlig glukosmätning) så kunde jag se trenden i mitt blodsocker hela tiden. Klockrent!

Det jag måste förbättra är min löpning och helst få till ett bs värde på mellan 5-7 istället för 4-6 som jag hade igår- då hade nog kroppen funkat lite bättre. På ett ställe blev jag sanslöst seg, men det är svårt att veta om det är pga. lågt bs eller att kroppen var trött!!

Stort tack till Lovisa (blodsockermätarecoach), Jan-Henrik Bäck och övrig organisation bakom Amfibiemannen, all publik och medtävlande som peppat och hejat.  Tack alla ni diabetiker typ 1, anhöriga och diabetiker typ 0 som hört av er före och efter loppet.  Tack Henrik för coaching med Animas Vibe och CGM, det funkade !!!

Alvar, tack för att du finns där ”vid sidan om”, tack för coaching före och under loppet, igår gjorde du Amfibiemannen 😉

Daniel Becker, WOW vilken team mate du är! För ett dygn sen hade vi inte träffats och nu har vi kämpat i över 5 ½ timme ihop! Du är en otroligt ödmjuk människa och så inspirerande och jag önskar dig ett stort lycka till i dina framtida idrottsutmaningar!  Om jag lyckas träna upp mig så jag kan göra den ultimata utmaningen Ö till Ö– skulle det vara en stor ära och trygghet för mig att vara din team mate! Tack och stor kram 🙂

 

Annonser

7 thoughts on “TÄVLINGSRAPPORT- EN FYSISK UPPLEVELSE I ROSLAGEN- Amfibiemannen 2013

  1. Härligt jobbat Josefin! Hade problem att följa dig IRL men tummarna hölls ändå. Har dig som inspiration för både vår lilla D1a men för oss föräldrar när det gäller att röra på sig men framförallt att testa gränser. 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s