Är Amfibiemannen en väg till den ultimata utmaningen?

Alla har vi drömmar. Vi drömmer om allt möjligt bland annat jobbkarriär, resor, alla sorters relationer och prestationer. Idrottande människor drömmer om att prestera, att nå sina personliga mål, att utmana kroppen, att tänja fysiska gränser. Amfibiemannen.

50 000 människor i Sverige har diagnosen diabetes typ 1. Den innebär bland annat att bukspottkörteln har slutat producera det livsviktiga hormonet insulinet.  Insulin måste därför tillsättas med hjälp av sprutor eller insulinpump för att hålla en jämn , lagom sockerhalt i blodet.  Drabbas en diabetiker typ 1 av för låg sockerhalt i blodet kan medvetslöshet inträffa.  Blodsockerkontroll är därför a och o för oss, för jag är en av de 50 000. Diabetes typ 1 kan drabba vem som helst, när som helst. Vetenskapen och forskarna vet inte varför. På grund av risken för medvetslöshet finns det vissa saker vi inte för göra, oftast får vi inte köra tung trafik, blir brandmän, dyka eller göra lumpen.

Jag hann göra lumpen för jag fick diabetes typ 1 2010, 36 år gammal.  Imorgon kommer jag med stor sannolikhet att möta den kapten som satte skräck i mig för nästan 20 år sen…..Det ska bli roligt, vi har inte setts sen 1996!  För i morgon ska jag utmana min kropp, målet är att fullfölja Amfibiemannen.  I hjärtat av vackraste Roslagen, från Lidö i söder till Arholma i norr, tur retur ska jag växelvis simma totalt 6500 och springa drygt 22 000 meter  med min tävlingspartner.

Förutom vanliga förberedelser (läsa tränat som en tok) förbereder jag plan A, B, C och D.

Plan A: Trådlöst överförs mitt glukosvärde från en sensor i armen till en display i min insulinpump samtidigt som den ger min insulin. Detta brukar funka på land och i vattnet när insulinpumpen sitter tillräckligt nära sensorn på armen.  Imorgon kommer jag ha en 110 cm lång slang som går från magen (där en nål för in insulin) upp till min arm. Min pump kommer ligga i ett Ipod fodral som jag sätter utanpå våtdräkten på armen för att kunna avläsa displayen. Tror ni överföringen kommer funka? Det märker vi i morgon, ibland funkar tekniken, ibland inte.

Plan B: I ryggsäcken kommer jag har med mig en blodsockermätare i vattentätt fodral.  Men den kan jag sticka mig i fingret och se exakt vad jag har i blodsocker. I morgon bör jag ligga på mellan 5 och 8, då kan jag prestera optimalt. Glukosöverföringen är nämligen inte exakt, utan  kan ha en fördröjning på upp till 20 minuter  vilket kan innebär att mitt blodsocker är lägre än  vad displayen visar.

Plan C: För mig gäller det att få i mig en lagom mängd kolhydrater för att hålla blodsockret så stabilt som möjligt. Vid akut lågt blodsocker, under 3,5 bör jag äta honung eller druvsocker och då blir kroppen seg och jag slö. Vid för högt blodsocker, över 12 och uppåt känns det som jag har ätit ett jättestort julbord i några timmar. Kroppen känns övermätt och rödmosig och hur vem vill tävla efter ett julbord?

Plan D: Minst en person kommer stå  med en blodsockermätare längs med banan. Jag har med mig tre extra om någon vill hjälpa mig 🙂 ? Fördelen är att slippa fippla med en vattentät påse som min egen mätare ligger i. Förutom vår gemensamma ryggsäck ( min medtävlare och jag kommer dela rygga) kommer jag även ha med mig en neoprenmidjeväska som jag bla kan ha druvsocker och honung i.

Varför ger jag mig då i kast med en tävling som Amfibiemannen när jag måste släpa på extra utrustning och ta hänsyn till faktorer utöver ”vanlig” träning? Jo för att jag vill se om jag kan och hur jag kan!  Jag minns mitt gamla liv, före maj 2010. Jag började med långdistans som tonåring och socker i blodet ska inte hindra mig från att nå mina mål även om målen måste ändras och vara realistiska. Idag lever jag nytt liv, ett annat liv.  Dessutom är en aktiv diabetiker betydligt billigare för samhället eftersom risken att jag ska få följdsjukdomar är betydligt mindre och det är väl bra ? 🙂

Den ultimata drömmen står fast och Amfibiemannen är ett delmål för att nå dit. Det sa jag till min ”diabetesmentor” Alvar igår.  Ö till Ö. Loppet är klassat som ett av världen tuffast endagslopp och jag hyser en otrolig respekt för Daniel, min tävlingspartner som har klarat av Ö till Ö. Loppet går i september, startar på Sandhamn och slutar på Utö, mer än 60 km löpning och 10 km simning bort.

För mig är växlingen mellan havssimning och löpning den ultimata utmaningen för mig och min blodsockerkontroll.  Jag kommer inte göra Ö till Ö i år, mina meriter är inte tillräckliga. Jag har gjort en svensk klassiker, ytterligare två Vasaloppet och en Ironman men de meriterna räcker inte. Det säger väl en del om hur vältränad du måste vara?  I år har jag satsat på att bygga på min meritlista med skidloppet ”Border to border,” 450 km längdskidåkning från Ryssland till Sverige genom Finland och Kustjagaren samt nu Amfibiemannen.  Det blir inget Ö till Ö för mig i år för 5 sep ska jag cykla från Bryssel till Barcelona, 2220 km under 13 dagar med 15 andra diabetiker typ 1 från hela världen.

Kanske är jag nästa år tillräckligt tränad för att klara av den ultimata utmaningen Ö till Ö och ett steg i rätt riktning är Amfibiemannen i morgon.

VI SES I MORGON! 🙂

Utsikt mot Gräddö 18 timmar före start

Utsikt mot Gräddö 18 timmar före start

 

Blodsockermätare i vattentätt fodral, rosa kompressionstrumpor, druvsocker och snickers så klart

Blodsockermätare i vattentätt fodral, rosa kompressionstrumpor, druvsocker och snickers så klart

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s