Alvar och jag firar 1 år(s bekantskap) /inspiration för att ändra attityd för en kronisk diagnos!

Kan en enda mening ändra en uppfattning om en kronisk diagnos (sjukdom, se längre ner)  som diabetes? Går det att få kraft och inspiration så en livslång”dom” går att vända till något positivt?

JA! Idag för ett år sen förändrades mitt ”diabetes-liv” och eftersom diabeteslivet ändrades så tror jag det var början till att må bättre. Jag kontaktades av en person som skrev;

Jag blev otroligt glad att någon med diabetes kör långdistans och jag om någon kan uppskatta och förstå vad du kämpar med”

JA! Jag kan se ljuset framför mig i sommarstugan, jag satt och kollade min meddelanden på Facebook, kvällssolen hade nyss gått ner över Roslagen. Jag hade kommit i kontakt med Alvar.

Alvar och jag firar ett år idag fast det har inte Alvar en aning om! Han brukar inte läsa min blogg .Alvar lyfte mig när jag tyckte diabetes och träning gick som sämst ihop. Under det gånga året har vi haft olika mycket kontakt. I början var det många gånger i veckan och det pågick i många månader. Under våren i år har det varit lite mindre, på gott och ont. Kanske är det ett gott tecken att jag inte känner mig så osäker och måste rådfråga hela tiden?  Men när jag blir riktigt rädd, otrolig eller konfunderade ELLER får en bra aha-upplevelse, då vänder jag mig till Alvar. Då finns han där för mig och det känns otroligt tryggt!

I höstas tyckte jag det var väldigt jobbigt med alla sprutor och blev ledsen medn jämna mellanrum. Jag minns ett tillfälle när vi hade kommit överens om att prata lite. Alvars barn undrade vem han skulle ringa och då förklarade han att ”Josefin har också diabetes och hon tycker det är jobbigt” ”Men pappa, varför tycker hon det är jobbigt, det gör ju inte du”? ”Nä, men Josefin tycker det är jobbigt att ta sprutor”. ”Sprutor, varför har hon sprutor, det har ju inte du”? ”Nä” sa Alvar, ”men Josefin har det”. Då tyckte hans barn synd om mig för att jag var tvungen till att ta sprutor!  [Alvar har pump]

När Alvar återberättade konversationen för mig  började jag att skratta!  Jag tror det är sist jag var riktigt ledsen över att jag har diabetes typ 1.  Samtalet var före den 10 oktober. Då fick jag min Animas Vibe, dvs min insulinpump och 1 dec började jag med CGM.  Sedan dess har stora delar av diabetes-livet och därmed livet blivit mycket mer hanterbart.  (däremed inte sagt att jag aldrig är ledsen numera, det är jag men inte alls på samma vis. Igår när jag cyklade blev jag mest arg.) Jag tycker alla som vill ha pump och CGM (kontinuerlig glukosmätning) sak få det, det ska inte handla om var i landet man bor eller vad man har för privatekonomi.

Jag har en bit kvar till jag känner mig mer ”bekväm” ( ja det är nog fel ordval!) och jag kommer alltid att undra varför jag drabbats. Men Alvar är en stor hjälp till mig egen acceptans för diagosen diabetes typ 1 ( Jag vägar kalla det sjukdom, jag är ju inte SJUK) .

Tack Alvar!

Det blev sjögräs och tång vilt värre i morse under simpasset! foto: Per Ohlsson

Det blev sjögräs och tång vilt värre i morse under simpasset! foto: Per Ohlsson

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s